Satt ute och drack kaffe och mös i solen en stund. Det blåste lite med gick ändå. Hundarna strosade rundor och va jätteduktiga, Tisha gick i sin egen lilla värld och Atlas va kanon, han gick en runda och sen kollade han läget med mig, gick lite rundor igen men höll ögonkontakt med mig emellanåt. Det har varit diskussioner med doggsen om att de inte får lämna gården och nu hade vi trevligt alla tre och de skötte sig galant.
Men sen kom det mörka moln. Både på himmeln och över mitt huvud p.g.a svordomar och arghet!
Hundarna fick nys om nåt och gav sig av. Tisha stannade till och kom tillbaka, men Mr Atlas stannade bara upp och sen tyckte han att när han ändå va en bit bort så kunde han strosa rundor där och inte komma när jag kallade. Nu började jag bli irriterad.
Jag röt till och sen kom han. När han kom till gården platsade jag honom och gjorde som jag brukar göra, att hålla honom om nacken/halsen, sa till honom att stanna på gården. Men nu började han moppsa sig och skruva på sig, jag tappade greppet och när jag skulle ta tag igen, så högg den lille jäveln mot mig. NU blev mamma rasande!!Han har sldrig betett sig så mot mig innan och med små märken på min haka va det inte bara mörka moln över mitt huvud utan blixtrar och dunder.
Det va droppen!
Han har nog aldrig sett mig så arg förr, shit pankaka, stolen flög och han la sig platt mot marken. Jag gick in och hämtade halsbandet, satte han i kopplet och band honom. Sen har jag inte pratat med honom.
Pratade med Jocke och jag sa att nu är det fan kört för den hunden, fan va upprörd jag va. Ännu värre blev det när Jocke inte ens frågade hur det gick med mig. Vi la på sen.
Men Jocke ringde sen och bad om ursäkt, han trodde inte att Atlas hade träffat mig.
Det är inte alltid så lätt att förstå mig när jag är så uppe i varv och arg, fy vad jag kräker då, pladdrar satan, jag sa t.o.m att jag skulle ringa pappa och be honom komma och skjuta hundfan.
Men jag ångrar mig alltid direkt. Vill ju inte göra av med Bubbumannen. Han är vår lilleman och det är hans uppfostran som har hamnat på kanst när det gäller pespekten. Det är inte hans fel och det är vårt ansvar att lära honom rätt. När jag och Jocke pratade sen så va jag lugnare och vi kom överens om att det är hög tid med mor och far och son träning. Alla tre tillsammans, rolig träning för Atlas som respektträning på ett roligt sätt. Han är ju så duktig trots att han springer lös här, han kommer när man ropar (oftast. Jagar han katt eller nåt, så stänger han öronen lite...) och han går fot om man säger till honom, även utan koppel.
Vi måste helt enkelt återuppbygga tilliten för varandra. Det har väl kanske blivit lite för mycket frihet här ute för Atlas, att det blivit på fel sätt, att vi "lämnat honom" att klara sig själv. Men vi har ju flyttat till ett nytt hem och set är en helt annan miljö för honom. Släppte tagen om lilleman för tidigt. Och det ju nu har ska fostras, plus att det är en stor hanhund vi har att göra med. Könsmogen sådan som har fått till sig ett skjut med, så han tycker kanske att han är extra manlig och testar alla gränder han kan för att se vart på stegen han står.
Han har ju redan ställt sig över Tisha, hon har lämnat över till honom och gått i pension. Men det gör hon rätt i, hon är 9 år och ska junna få ta det lite mer chill de sista åren.
Men högre upp än så kommer inte Atlas. Men innerst inne så vet han nog det, rots och test hör till vilken uppväxt som helst.

Nåja, nu har jag fått kräka lite till och nu vaknade Ninni med. Vi ska mysa i soffan och titta film tror jag =)