Jag åkte in till Ninni vid samma tid idag som jag gjorde igår. Men jag hann inte köra hemifrån innan de ringde och frågade om vi va på gång, för Ninni skulle ha mat.
Jag sa att jag va på väg att köra inom kort, men till maten skulle jag inte hinna.
När jag sen kommer in går den ena sköterskan på om att Ninni är väldigt suttig av sig och vi hels ska vara där inne mer än hela dagar och frågar sen om de i den andra salen har informerat oss om det.
Ja, det har de.
Och ja, jag vet att hon är suttig, vi är är hos Ninni vad vi kan, just nu ska vi få ordning på hennes rum med så att det är klart och vi inte behöver tänka mer på det.
"Kan ni försöka dela på er, du och pappan?"
Ehh...."Ja, det är ju det vi gör, annars hade pappan stått brevid mig nu"
Den sköterskans attityd och sätt gick mig på nerverna. Saken är den med att jag höll på att berätta för en annan skäterska att vi inte kommer in förrän på eftermiddagen nu på måndag, och då hoppar denna blä-sköterska in med allt detta.
Shut up, jag pratade inte ens med dig!!

Men men, jag skötte mitt och senare stötte jag på Anna-Lena i korridoren. Hon frågade hur det va och jag sa att vi vill bort ifrån sal 6. Ingen plats, inget draperi, personalen där känner varken oss eller Ninni. De har noterat i Ninnis journal att hon haft 2 puls-dippar och att hon kom igång efter stimulans.
Bull, hon har inte behövt nån stimulans för att komma igång, det fixar hon själv. Är inte inreserad av att det ska finnas såna noteringar så att följden blir att läkarna inte tror att hon klarar sig utan hjälp.
Hon fick en liten puls-dipp nu när jag va där och då kom de rusande direkt och vill pilla på henne. Som sagt, känner man Ninni, vet man att man ska avvakta, för hon klarar det.
Anna-Lena höll med och sa att hon skulle se vad hon kunde göra.
Efter ca en halvtimme kom de och sa att vi fick komma tillbaka till sal 9/10 igen efter att Ninni ätit :-)

Super-Anna-Lena fixade det direkt. Nu är vi tillbaka med personalen vi känner oss trygga med och till en lugnare och trevligare miljö.
Tack!!