Jag är 25 år och bor tillsammans med min sambo Jocke, 26. Vi har inte varit tillammans sådär fasansfullt länge, men vi har hittat Det som vi vet att vi letat efter och vill satsta fullt på. Han har varit den som stått mig närmst länge och jag har liksom den känslan att det finns verkligen ingen annan som skulle kunna ta hans plats. Finns liksom ingen tvivel på att det är Han. Så då flyter allt bara på, vi vet vad vi vill. Shit, det är bara så underbart! :)


Vi har två hundar, en Rottweiler på 9 bast vid namn Tisha. En envis gammal dam som är lugn som en filbunke. Sen är det då Atlas. Ja, han är en speciell liten krabat han. Jocke satt och kollade annonser, hittade leveransklara valpar,Dobbermann med lite labbe i (har jag för mig den lille delen av honom består av). Jag kollade med och vi fastnade för den tjockaste lille köttbullen vi såg på bilden. Han va ju bara såååå söt. Inget snack om saken, på eftremiddagen hade vi en liten ny familjemedlem hemma. Hur mysigt som helst. Han är en underbar hund han med och vi kan ju iaf känna oss trygga i hemmet, de är bra på att vakta. Haha, Atlas är så söt när han tar i ända från tårna när han skäller för att vakta, "Grrr, akta er, jag är stor och tuff jag" Haha. Han bilr minsan 6 månader gammal nu den 24 juli.

Sen började tanken komma om hur jag skulle säga det till Jocke. Inte ville jag kläcka ur mig det när han om en sund skulle ringa som han alltid gör när han sitter i bilen på väg till firman. Nej, det kunde jag inte. Jag ville vara med honom när han skulle få reda på det. Å inte ska väl kaln sådär på morgonkvisten när han sitter själv i bilen mitt på motorvägen få ett sånt livsförändrande besked. Aj aj, nej. Så jag bestämde mig för att vänta tills kvällen kom. Men det va inte lätt att prata med honom under dagen. Jag ville ju bara få lov att säga till honom att han skulle bli pappa! Men det va bara att vänta. Jag passade min systers ena son den eftermidaggen, vi åt middag alla tre när Jocke kom hem. Det pirrade i hela min kropp och emellanåt kom det där leendet fram, jag kunde inte hålla det i styr hela tiden. Jocke märkte att det va något med mig och frågade. Nej, det är ingenting....höhöhö. Men jag tror att han började misstänka att jag testat mig.
Vi skulle iväg och fiska sen när jag lämnat min systerson och jag planerade att berätta då. Lite mysigt tyckte jag, vi två i lugn miljö.
Men det blev inte riktigt som jag hoppats. Jocke hade jouren och självklart skulle det ju bli jobb just då....suck. Jag brukar följa med honom och det gjorde jag även denna gången. Varför sitta hemma och glo och han åka iväg själv, tid är dyrbart och jag vill ha all tid jag kan med honom.
 Vi lämnade min systerson till min mamma och sen bar det iväg. Jocke jobbar på en spolfima i Malmö, spolar avlopp och så. Inte kanske alltid det mest frächaste jobbet, men ett bra jobb och han trivs. Firmabil och firmatelefon, det kallar jag förmåner som sparar oss mcket pengar det :)
Japp, vi åkte iväg och jag va väl lite besviken över att det inte blev som jag tänkt, men inget att gör åt det. Så jag bestämde mig för att säga det nu. Vi va själva och nu va jag iaf med i bilen. Jag fick det där leendet igen och jag tittade på honom. Han sneglade lite på mig och frågade igen vad det va med mig. Shit, jag viste inte riktigt vad jag skulle säga nu, hur skulle jag egentligen lägga fram det. Men jag behövde inte säga så mycket, han hade redan föstått. Han fick med ett leende men sa inget om vad han misstänkte. Han fick mig att säga att där faktiskt va en liten krabat i min mage. Han log och sa att han förstod det, men villa bara höra mig säga det. Sen satt vi bara där i bilen som två fån och log och tittade lite på varandra. Det va mest "Eh" "Jaha" "Hehe" som kom fram från oss båda. Jag hade ju haft dagen på mig att smälta det lite, men jag kommer nog aldrig glömma hur Jocke såg ut. Han log, fnissade lite, visste nog inte riktigt vad han skulle säga. Men vi samlade oss lite och vi va båda väldigt glada. Att det verkligen va veklighet för oss då, det tror jag inte riktigt.
Men nu när tiden har gått så blir det mer och mer verklighet, när det va dags för inskrivningen kändes det som det hela började. Ibland slår det en mer, oj, jag ska bli mamma. Det är härligt, vi ska bli en riktig familj, allt känns kanon. Jocke kommer bli en underbar pappa. Nu är han en underbar blivande pappa. Han får stå ut en hel del med mitt humör. Jag kan inte hjälpa det, det är ju som det är. Oftast kan jag inte heller sätta fingret på hur jag känner, jag bara liksom hänger, orkar inte le, orkar knappt prata. Vissa dagar är jag bara kom en kattapult som kasar ut en massa taggar till höger och vänster. Usch, fy. Jag vet ju om det, jag hör mig själv emellanåt. Men det bara blir så. Fast nu har vi fått rensa luften lite och vi lär oss av och om varandra hur vi ska tackla de olika dagarna. Han är en klippa.
Japp, sen för snart en månad sedan förlovade vi oss. Vi ska ha familj och det är en trygghet i giftemål. Ja, vi älskar varandra och gör det för den saken med, självklart. Men trots allt så är det även en trygghet för vårt barn, eller ja, våra barn kanske jag kan säga, det kommer ju kanske fler sen :) hihi.
Oj, som jag ser fram emot ett liv och en framtid med Jocke och vår familj. Nu börjar mitt liv på allvar, jag har hittat hamnen där jag lagt ankare och inte vill lossa ifrån igen.

Ja, detta är min lilla familj i korthet och vad som hänt oss den senaste tiden, så blir det lite lättare för mig att berätta och lite lättare för er att förstå när jag babblar på :)
Detta är mitt liv och detta är vad jag kommer dela med mig av.

Ska jag erkänna en sak så har jag inte berättat för någon att  jag börjat blogga, tänkte vänta lite med det tror jag. Jag är gaaanska så självkritisk och kan ibland lätt tappa modet när det gäller något jag gör. Dålig egenskap kanske, men jag lär mig efterhand att göra mitt på mitt sätt, duger det inte så strunt samma, det är ju mitt. Japp, så de så!
Hmm, jag har märkt många ggr att jag stavar lite knas emellanåt, det får ni ta om jag missar att rätta till det. Jag har lite bråttom ibland när jag knappar här på tangenterna...hehe

Igår va jag ledig, helt ledig. Tom ledig från hushållssysslorna!!! Detta tack vare Jocke. Han va så enormt underbar i söndags. Jag hade en sån dag då jag inte orkade exictera alls! Ville bara inte. Och jag jobbade, så det va ännu värre. Först vakna och känna NEJ, jag vill inte, orkar inte. Va så trött i huvudet och i kroppen. Sen behöva jobba. Suck!
 Vi va ute och körde en runda innan  det va dags för mig att åka till jobb. Jag sa nog inte något vettigt alls från det att jag vaknade, sa nästan inget över huvud taget, satt bara och stirrade ut genom bilrutan och kände mig tom. Jocke försökte. Han fråga om det va hormonerna som snurrade, men jag viste inte det ens. Jag va bara tom. Jag har jobbat mycket de senaste två veckora och det tar hårt på mig. På Jocke med. Jag jobbar på min svågers pizzeria och jag brukar jobba torsdagar t.o.m söndagar. Bara detta är drygt, för Jocke jobbar de vanliga dagarna måndag till fredag.....matten är enlek där...vi har inte en enda dag som vi är lediga tillsammans....Blä! Men det har vi lärt oss leva med, det är ju som det är. Om inget annat så har vi kvällarna måndag till onsdag som är våra och de är värdefulla.
MEN, nu är det så att jag har fått hoppa in och jobba extra.
 I söndags så va jag då trött på allt. Det gick ut äver oss och Jocke. Förlåt. Men som sagt, jag va bara så tom. Dagen gnatade sig framåt,Jocke kom ner på kvällen, åt lite och vi körde sen hem. Så skönt när han hämtar mig, då får jag ha honom vid min sida, känna hur jag kopplar av och samlar nya krafter. Han frågade om jag orkade kolla på en film med Mange. Jocke hade sagt att han ville kolla med mig först, visste vilken dag jag hade...tack. Självklart, Mange är Mange, han är alltid välkommen. Jag kan alltid känna mig avslappnad även om han är hemma hos oss, jag kan va som jag är, glad, deppig eller ingenting alls. Han är go' han.
Ja, Mange kom nästan samtidigt som oss till perkeringen och vi gick upp.
Så fort jag kom innanför dörren märkte jag något. Hallen såg så prydlig ut. När jag slår upp blicken ser jag att det hänger tre små tavlor på ena väggen. Jag fick ett leende på läpparna. Här va så städat och sååå fint. Jag gick runt i lägeheten med mitt leende, in i köket, där hängde med en tavla. Här blev plötsligt så mysigt. Kände värmen i kroppen. Vilken man jag har. Kunde inget annat än att ge honom en stor kram och säga tack. Jag va faktiskt mållös. Det kändes så skönt. Jag va för första gången på hela dagen glad. Och inte nog med det. Han hade hängt upp MFF mattan och två av halsdukarna på en av väggarna i vardagsrummet med. Saker som stått i en hörna och väntat på att få komma ner i källaren va med borta! Detta hade han pulat med under dagen och fått hjälp med av Mange. Underbart.
"Nu kan du bara ta det lugnt imorgon" sa han. Ojoj, han räddade inte bar min dåliga söndag. Han räddade min lediga dag igår och det har gett min ny energi för allt.
Så nu sitter jag och väntar på att jag om några timmar ska börja jobba. Men allt känns lättare. Jag har fått bli ompysslad och bortskämd av min karl och det är sista veckan som jag jobbar tisdag till söndag. Sen blir det som vanligt igen. Vi får tillbaka våra kvällar och jag kommer t.o.m se till att vara ledig någon dag under helgerna så att vi kan få ha lite ordentlig tid tillsammans.

Nej, nu har det blivit en massa gnat från mig och det börjar bli dags för hundarna att få mat. Sen är det jobb som gäller. Hoppas dagen går fort!