Onsdag 10/12

Klockan är just nu lite innan 5 på morgonen. Jag har varit vaken i snart en timme, va på toa så, sköterskorna här kunde bli nöjda och se så at jag kan kissa....de ville ha upp mig i går kväll för det, men jag va på strejk humör igår, så jag sa att om jag skulle vakna senare och behövde gå, så skulle jag höra av mig.
Känner mig inte hel. Jocke är inte hos mig. Jag har fått en dotter som ligger på en evdelning någonstans under mig. Men jag ligger här, har inte de delar av mitt hjärta och själ som gör mig hel och stark.
Jag och Jocke har under några år haft en relation som jag inte tror att många andra har fått uppleva. Jag har aldrig kunna tänka mig ett liv utan han vid min sida, men att han skulle komma att vara den man jag verkligen ska dela mitt liv med, det är för mig ibland ehlt ofattbart, något jag verkligen inte kan förstå alltid. Att han liksom kan känna så för mig som jag känner för honom, att han verkligen vill dela sitt liv med mig, han vill ha familjen med mig som vi fått nu. Shit vad jag älskar honom. Jag är lycklig lottad som har honom. Han gör mig lycklig och han får mig verkligen att känna mig speciell och älskad.
Att vi fått en dotter nu. Oj. Ja, jag vet inte om jag ritigt har kopplat det än.
Min dotter ligger här i samma byggnad, insvept i en filt, håller sig varm i kuvösen. Det slår mig nog mer och mer efter hand som jag tänker på det, att det faktiskt är vår dotter, vårt llla barn som vi har satt till världen, som vi ska ta hand om, se växa upp.
Så, nu sitter jag här i ett halvdunkelt rum och verkligheten kommer sig smygandes...tårarna brinner och jag sitter som ett fån med ett leende på mina läppar. (tur att ingen ser mig)
Jag har liksom en dotter. Jag har min egen familj, med världens mest underbare man.
Livet som växte i min mage, hon jag sett på ett svartvitt foto och känt röra sig i min mage. Hon har kommit till världen nu, en del av mig och Jocke, ett liv som vi skapat och som kommer komma en dag och säga "mamma" och "pappa" till oss.
Inte klokt, känslan blir mer och mer enorm, fyller mig mer och jag blir helt varm i kroppen. Kan se henne framför mig ligga där och ta sina snabba små andetag, göra sina grimaser och va ovetandes om den stora världen som väntar henne.
Igår fick jag ha henne liggandes i min famn innan de tog henne vidare för att ta hand om henne. Då kunde jag knapt förstå att det liksom va hon som kommit från mig precis, att jag hade fött det lilla livet. Hon va så liten, så fin. Jag kan nog inte ens föreställa mig hur Jocke kände där. Att ha sett sin dotter komma till världen och samtidigt vara så maktlös. Jag hedrar honom. Jag vet att han gjort allt i sin makt under dessa dagarna för att få allt att gå ihop. Han har fixat med allt och samtidigt varit min stöttepelare. Den som gett mig energin att gå igenom allt, han är verkligen min andre hälft, det har jag märkt mer nu med. För när jag låg med mina verkar och hade ont på framsidan och ingen riktigt försor varför och inte vpgade göra något åt det heller, när jag tyckte att det inte hände något, jag hade bara ont utan framsteg. Då fick jag min energi från Jocke, jag hade inte mina ögon öppna, men det va bara han jag såg och jag vet att han utan att säga det till mig, överförde energin och den extra kraften för att jag skulle ta mig över mållinjen.
Jag kan fortfarande se den bilden framför mig som jag såg för mig då.
Jocke, du är en underbar man som jag alltid kommer va tacksam för, alltid kommer att älska, som jag vill dela resen av mitt liv med.
Tack för att du finns, allt du gör för mig och tack för familjen vi skapar.

Vi va nere och träffade Ninni igår igen när jag hade repat mig efter operationen. Där låg det lilla livet. Jag viste inte riktig vad jag skulle säga, vad jag skulle göra eller vad jag vågade göra.
Jocke sa att jag inte riktigt verkade vilja röra henne. Men jag va bara så tagen av att se henne igen, där va hon ju framför mig igen, men ändå så långt borta. Rädd att störa henne på något vis, stressa upp henne eller något.
Jag blev stum bara av att se henne.

Saknar min familj.