Så gott folk, sätt er bekvämt och ta gärna med er en kopp kaffe eller te. Dela upp läsningen om ni vill, men håll till godo, här kommer ett långt inlägg...


Det har gått ett år nu sedan Ninni kom till världen. Ett år med en underbar dotter.
Tänkte berätta hur detta året med Ninni varit och sen frågade svärmog mig för ett litet tag sen hur min förlossning egentligen va, jag har inte sagt så mycket om den.

Som de flesta av er vet så blev en vanlig fredag helt plötsligt både oroligt och nervöst.
På torsdagskvällen på jobb började jag få lite ont i magen. Jag kände av det på fredagen med och beslöt mig för att ringa och höra vad de sa. Kanske jag skulle börja dra ner på arbetstimmar.
Jag fick prata med förlossningen och förklarade läget.
"Det är bara att komma in" sa kvinnan i ändra sidan luren.
"Eh, va?"
"Ja och försök att inte kissa innan, så ska vi se vad som står på"
"Men jag vet inte om jag kan just nu"
"Kissar du ofta då?"
Nej, jag vet inte om jag kan komma just nu, jag ska egentligen börja jobba om 20 minuter, min sambo är på jobbet och han har bilen."
"Det är bara att komma"
*klick*

Jaha...
Jag fick ringa Salle och säga att jag inte kunde komma till jobb, 20 minuter innan vi skulle åka. Han blev inte överlycklig, men självklart va det inga problem. Jag sa att jag kom sen, de skulle nog bara kolla läget.
Sen fick jag ringa till Jocke. Lugnt frågade jag var han va och sa att jag va tvungen att åka till förlossningen.
Jocke va inte lugn.
Jocke skulle se vad han kunde göra.
Jag började göra mig klar och det tog inte lång tid innan svärmor ringde och va lite smått stirrig hon med. Hon va på Center Cyd, kunde inte hjälpa till och började orora sig om hur jag skulle göra
Jag sa att om inget annat, så gick där ju faktiskt bussar.
Det blev inte så poppis. Men jag lovade att om så blev fallet så skulle jag säga till chauffören hur det låg till och att jag skulle sitta längst fram i bussen.
Jocke ringde igen och jag behövde inte ta nån buss, Ann kom och hämtade mig ist.
Jag packade ner graviditetsmappen och gjorde mig klar och sen kom Ann och vi körde till Lund. Skönt va att hon, som jag va lugn.

Vi kom fram, jag tackade så mycket och knallade in. Först gick jag fel, trodde inte att jag skulle in på själva förlossningen. Men jag kom rätt och visades in i rum 9.
De kom och pratade med mig och gjorde en undersökning.
Ja. Sen förändrades allt.
"Du är öppen 3 cm"
Ok?
Jag va i vecka 29 plus och öppen 3 cm...där jag va, där skulle jag stanna.
Jag blev inlagd och Jocke kom så fort han bara kunde.
De tog prover för at få fram vad som gjorde att allt va som det va. Jag fick nålar i armarna (fy!!) och dropp med bromsmedicin. Ingen förlossning än!
Det visade sig att jag hade en infektion i kroppen som hade satt igång allt, men de kunde inte fastställa riktigt vad för infektion.
Jag fick en order. Att jag inte fick lämna sängen mer än att gå på toaletten. Inget kul alls. Men vad skulle man göra.

Jag ska säga att härifrån och de närmaste dagarna har smält ihop och hur allt va i exakt ordning har jag dålig koll på.
Jocke va underbar, han fixade med allt och såg till så va hade saker där inne och han va där hela tiden och fick sova i en hård extrasäng.
En natt fuskade vi faktiskt lite och  jag smög mig ur sängen och la mig hos Jocke. Hur roligt äe det att ligga natt efter natt i varsin säng!
Vi fördrev dagarna med poker, film, snack och vila blandat med undersökningar och koll med apparater.

De hade full koll på Ninni och mig. vi va i så goda händer och vi kände oss hur trygga som helst. Jag vet att det va många som oroade sig och kanske va rädda att allt skulle sluta illa, men både jag och Jocke va lugna. Vi kände ingen oro och visste att de hade kolla på läget. Jag kände inte heller nån oro i min kropp, kände inte att det va något som va fel.

Mang och Jojjo kom in och hälsade på =)

Det årliga julbordet med svärmor och svärfar va, jag kunde ju inte ta mig dit, men Jocke hängde med. Lite ledsen över att jag inte kunde följa med och att jag missade ris a la maltan, men det fixade Jocke! När han kom tillbaka hade han gjort sin ris a la malta till mig! =)
Snälla svärmor skickade med saker till mig med =)

Ja, sagarna gick och sen kom måndagen. Efter att ha pratat lite, så beslöt sig läkarna att det inte va lönt att hålla tillbaka Ninni längre. Nu va klockan nästan halv 10 på förmiddagen. Härligt, nu skulle vi bara vänta på att det hela skulle sätt fart.

Kommer inte ihåg riktigt vad klockan va, men tror att det va vid 20-tiden. Nu hade jag värkar så att t.o.m jag gav upp. Lustgas tack!!
Hade innan sagt att inga sprutor kom i närheten av mig, så lustgas fick räcka. Och det gjorde det.
Lusgasen fixades och där fick jag ligga och sniffa =) Najs!!

Jocke skulle sen fixa med att öka lustgasen...men det blev lite fel är och han minskade den ist  =) Man skulle skruva tvärtom visade det sig.

Sen har jag dålig koll på tid och rum...
men barnmorskan som jobbade natten va en av de människor jag mött i mitt liv som jag aldrig kommer glömma. Det va nåt visst med henne. Kerstin.
Hela hon, hennes utstrålning, hennes sätt, hennes sätt att ta mig, jag litade blint på henne.
Hon fick mig t.o.m att gå med på att hon satte akupunkturnålar i mitt huvud!! Det va för att slappna av lite och det hjälpte faktiskt! =)

Värkar hade jag och ont hade jag. Timmarna gick men det hände inte så mycket.
En sackosäck åkte fram och över den fick jag luta mig... Ja där stod jag med röven i vädret och skrek som en gris. Shit, jag är glad att jag inte själv såg detta och att jag inte va i tillstånd att bry mig så mycket...
Bort med säcken, tillbaka på rygg.
Jag vet inte när, men där kom ett tillfälle då jag va så slut och kände att jag inte orkade. Det hände ju inget.
Men ny energi, pepp från underbara Jocke!!

Något som gjorde mig lite ledsen och besviken va att Kerstins arbetspass tog slut. Nej!
Morgonpassets barnmorska tog över, Maria. Tyckte bra om henne med, men kommer inte ihåg lika mycket m henne. Men Marielle, sköterskan kommer jag bra ihåg, henne gillade jag!
Vi fortsatte kämpa och de hade väl haft funderingar på ifall de skulle bli tvugna att spräcka hinnan för att hjälpa till.
(Min kropp va ju inte helt redo för en förlossing egentligen då jag inte hade gått hela tiden ut. Hinnan är tjockare då.)
Men det behövdes inte, för nu hände det saker!
Haha, kommer ihåg att Kerstin sa till mig att om jag tyckte det kändes som om jag behövde bajsa, så va det bara Ninni som va på gång. Och ja, begreppet att det sk akännas som att man ska skita ut en unge är bekräftat!! =)

Ja, det hände ju saker...
Sploff och splash, vattnet gick. Och med vilket tryck!
Kommer själv ihåg att jag blev lite förvånad och chockad. Träffade väggen... =)

Jag tror att rummet sedan en stund tillbaka redan va fullt med folk. Läkare och allt som skulle ta hand om Ninni.
Det va bara att fortsätta krysta och Jocke peppade oc stöttade mig. Sen kom hon. Vårt underverk kom till världen klockan 8.32. Hon vägde 1440gr och va ja vi vet väl inte helt hundra, för de mätte henne till 42cm då, men senare till 38 cm. =)

Jocke fick inte klippa navelsträngen, allt skulle gå så fort och läkarna tog hand om allt. Jag fick ha henne hos mig en lite kort stund bara och jag tror inte att jag fattade att jag verkligen hade fött en fin liten dotter precis. Det va över, hon va verklig och det va vår dotter.

(läs inte detta om ni är lite känsliga och kan föreställa er saker)
Moderkakan hade inte kommit ut helt som den skulle och barnmorskan förökte allt vad hon kunde för att få ut den. Men hon lyckades inte och kallade in en läkare som skulle göra ett försök.
Denna kvinna som kom önskar jag aldrig träffa igen. Hon såg så sträng ut med sit ljusa, ljusa hår, sina glasögon och sin bllick. Jag vågade inte göra annat än att lyda henne.
Denna kvinna skulle då försöka få ut moderkakan och fy fan säger jag bara. Det va det mest obehagliga jag någonsin varit med om!!! Ha henne som rotar och försöker få tag i kakan, hennes blick som hon spänner i mig när jag nästan känner panik av det hela och obehaget av det och hon bara fortsätter. Nä fy fan!!!
(så)

Nej, den kom inte ut och jag fick skickas till operation istället. Hejdå sålänge till Jocke, som fick gå och hälsa på Ninni.
In i operationssalen för min deloch nu va jag så trött och slut, ville bara sova och det fick jag. De sövde ner mig och sen när jag vaknade upp igen kommer jag ihåg att jag hörde steg som jag kände igen och sen den underbaraset rösten. Jocke kom!
Han berättade om fina Ninni och sköterskan kom och babblade nåt om operationen. Sen fick jag med åka ner och vi skulle få se Ninni tillsammans =)

Jag va trött, lycklig och lite nervös och spänd.
Där va hon. Så liten. Så fin. Vår dotter.
Och hon räckte finger till oss.
Jaha, tack för den!! =)

Jag blev sen förd till 44:an. Ingen höjdare ochdär ville de att jag skulle stanna över natten!! Tyckte inte om läget alls, tyckte inte om personalen. Jag hade ju fått kateter i och med operationen och de ville knappt lyssna på mig när jag bad dem ta bort den.
Inte nog med allt detta, Jocke skulle inte få sova där!! Va fan!
Det som lyste upp tillvaron lite va att sköterskan Marielle kom till oss med förlossningsbrickan =) Så snäll!
Men jag proppsade på att jag minsann kunde åka hem, litade mer på att Jocke tog hand om mig och såg till att jag tog det lugnt.
Nej, jag skulle stanna.

Fy fan villken natt...precis gått igenom en förlossning, blivit opererad, min dotter låg våningar under mig och min man fick inte va hos mig!!
Jag strejkade.
De ville att jag skulle kissa i nån jävla pottliknande sak man satte i toeletten för att de skulle mäta hur mycket jag kissade efter att ha haft katetern och det.
Nej, sa jag, jag är intt kissig.
De kom in igen och frågade om jag inte kunde försöka.
Nej. Lämna ni den så kan jag säga till er när jag har varit och kissat istället.
Så de lämnade den på toeletten och sen på natten fixade jag det.
De lämnade mig ifred iaf.
Jag sov inte så mycket och jag delade sal med en kvinna som flippade och inte kunde prata svenska...de flyttade henne sen.

När jag låg där tänkte jag en del, hade ju inte internet, men lade ut det på bloggen sen. Här kan ni läsa =)

Morgonen kom och sa att han va på väg och jag gick och duschade och va nästan klar när han kom =) Så skönt det va att se honom!!
Läkarna va nog lite förvånade när jag sen satt där och väntade på att bara få lov att gå och det fick jag! =)
Nu va det Ninni som gällde!!

Nu väntade veckor och åter veckor av pendlande mellan vårt ehm och Ninni i Lund på Neonatalavdelningen.
Fan va jobbigt det va emellanåt, tungt att lämna sin dotter varje dag och tårar kom, inget att sticka under stolen med.
Men hon va i trygga händer och det va ju det bästa för henne så.
Egentligen hände det inte så mycket, Ninni behövde egentligen bara va där för att äta upp sig. Hon va så frisk och stark att hon inte behövde någon direkt annan hjälp.
Övervägande av personalen va toppen och där va ett par stycken vi fastnade för.

Vi pendlade till Lund en till två gånger om dagen och sen en liten bit in i februari, så va det dags för oss att flytta till samvårsdrummet!
Där fick man bo tillsammans med sitt barn några dagar innan hemfärd och det blev under dessa dagar mindre och mindre koll på Ninni av puls och andning.
Nu va det nära, Ninni skulle snart få komma hem!!
Jag flyttade in till Lund med Ninni och Jocke stannade hemma med hundarna. Jobbigt som fan att va ifrån Jocke!!!
Allt gick bra, vi skötte oss själva och vi påbörjade amningen. Hon va ju så lite och orkade inte lika mycket som ett vanligt barn, men hon va så duktig och gjorde vad hon kunde och blev bara bättre och bättre på det. Jag hade gott om egen mjölk och hade pumpat sedan Ninniföddes, så hon fick min mjölk även genom sonden.

Sen kom dagen då vi fick åka hem. Hela familjen!!
Efter att ha spenderat strax över två månader på Neo så känder det lite konstigt att bara lämna dem sådär.
Men shit va skönt det va när Jocke kom och hämtade oss, vi la ner lilla Ninni i den fina nalleoverallen vi fått av nyblivna farmor och Ninni såg ännu mindre ut. Hde nog fått plats två Ninni i den då =)
Sen satt jag där i baksätet och tittade på vår dotter och vi va på väg hem!

Ja hörreni, så va förlossningen och tiden därefter.
Idag är första dagen på Ninnis andra år. Snuttan har fyllt 1 år och vilken underbar dotter vi har!
Hon är ett prematurbarn (förtidigt född) och de säger att ett prematurbarn är "ikapp" när de är 1-2 år. Men vi har inte märkt något med Ninni som hon är "efter" med. Det enda är att hon är liten i storleken. Hon hänger med på alla "krav" eller önskemål de har att barnen i vissa åldrar ska klara av eller va på väg att börja med. Hon har häng med!

Så, vad har vår lilla snäcka hunnit med under detta året då?
Delar upp det hela lite.

Ninni
Ja Ninni har aldrig varit något "gnällig, ledset" barn. Har sagt till om det är något som mat, blöjbyte tack eller trötthe och så.
Det är en glad och go tjej, glad för folk och så snäll. Envis som ett troll!! Kan mansann bli arg som attan om hon inte får som hon vill. Ja humöret har ju utvecklats....så envisare blir hon, har en vilja av stål!
Men hon kan lika lätt bli glad igen och hon är ju i stort sett alltid på ett bra humör. Är en glad och nyfiken tjej, vill gärna hjälpa till (ibland med saker hon inte kan hjälpa till med) och tycker ju det är hur roligt som helst att lära sig.
Hon har fått uppgiften att tända eller läcka inne på toaletten och att öppna eller stänga dörren =)

Sova
det började Ninni göra hela nätter ganska tidigt och det va ju rätt skönt =) Hon har inte haft många nätter då hon sovit dåligt utan sömnen har egentligen alltid varit bra. Hon fick i början sova i vagninsatsen, eftersom hon va så liten va det en lite tryggare plats. Men sen fick hon sova i sin egen säng. Nån natt då och då har hon sovit hos oss. Mysigt!! Men lika bra att sova i egen säng så man slipper lära henne det sen. När vi vilar på dagen händer det ju lite då och då att vi bädar ner oss i vår säng och somnar gott tillsammans och det är så mysigt.
Nuförtiden vilar Ninni två till tre ggr på dagen, somnar vid 20-21-tiden på kvällen och går upp vid 7-8-tiden på morgonen.

Mat
Jag har ammat Ninni fullt och efterhand som hon behövde mer, fick vi lägga till gröt och så och jag slutade amma henne helt när hon va 8 månader.
Barnmat på burk år ingen som gått hem hos Ninni, det har varit hemlagad mat som gällt och i dagens läge äret honnästan allt. Hon har alltid varit och är fortfarande glad för mat =)
Pappas mat är bäst!! =)

Krypa, gå
Att ligga på mage tyckte Ninni inte alls om när hon va liten och med det så började hon krypa sent. Hon satt hellre eller stod hos en.
Sen när hon hittat balansen lite så började hon stå själv när hon höll i nägot och sen tog det inte lång tid innan hon började gå längst saker. Nu kryper hon ju hur bra som helst och har gjort det ett tag, men det är ju mycket roligar att gå överallt och vi väntar bara på att hon ska släppa tagen om sakerna. Hon har ju tagit ett par stappliga steg och hon behöver mindre och mindre att hålla i, balansen är nog snart där för att hon ska gå själv =)
Klättra är ju med roligt! Soffryggen har fallit offer för det ett par ggr, måste ju se vad som finns där bak! =)

Prata
Det första Ninni sa va "pappa". =)
Visst vill väl varje förälder att barnet ska säga just ens egen föräldratitel. Men det va för mig iaf rätt väntat att Ninni skulle säga pappa först. Hon har hela tiden varit mer för "ba" och "da" ljud.
Det gör mig inget, att få höra min dotter säga "pappa", shit =)
Visst, sen hade ju "mamma" kunnat komma kanske...men "lampa" och "titta" kom lite före....
Men "mamma" kom och hon säger "mamma" och "pappa" jättefint!
De andra orden lampa, titta, napp och heeej hör man ju vad hon menar. Hon har t.om sitt lilla ord då hon försöker säga Atlas =)

Göra, lekar & ramsor
När Ninni först lärde sig att vinka, så va det med hela armen och uppochner typ. Hon vinkade upp i taket =)
Nu vinkar hon med fingrarna, men det är fortfarande på fel håll =)
Dela med sig har hon börjat göra, så har hon t.e.x ett kex i handen så kan det hända att man får smaka. Ge och få, att säga tack, det fattar hon lite men kan inte riktigt säga tack =)
Klappa händerna kan hon, vi klappar kaka och sen kastar vi upp dem till pippiarna. Ibland hinner Ninni knappt klappa kakan innan pippiarna får den =)
Imse, vimse spindel kan hon inte, men är rolig att titta och lyssna på.
Sen har vi Pelleplutt visan. Den tycker hon om och vi har bytat ut pelleplutt mot Ninniskrutt =)
Titt-ut är ju jättekul! Ninni gömmer sig själv med ibland och pappa och Ninni har en egen variant där de säger "buu" och Ninni säger glatt "buu" efter =)
Låta som olika djur, som grisen (hon är så söt när hon rynkar ihop näsan och börjar grymta!!=) ), kossan och hon har gjort sina försök till hästen.
När vi gör välling så räknar vi och ibland gör Ninni sina egna små ljud när jag räknar måtten =)
Pussas, ja hon är ju som jag berättat innan inte så jätte generös med dem, pappa och morfar kan få och vi har våra små pusskalas då och då. Häromdagen kom hon så gulligt och gav mig en sån puss. Så den övervägde ett par dagar =)
Jag har en melodi/sång jag började nynna rdan när jag va gravid. Barnen känner ju igen ljud sen när de är födda och man kan ju köpa en sån Bola eller vad de heter, men jag tycker de känns lite opersonliga. Praktiska, ja det kan jag hålla med om, men finns många såna och det finns ingen annan som har en sån röst som mamma och pappa har.
I vilket fall som helst, så är det melodin till "nu ska du höra nånting som jag vill tala om" och jag har bytat ut i texten så den handlar om Ninni och hur mycket jag tycker om henne. (Denna ramsa har jag nattat david med många ggr när han va liten, vi hade den till honom och sen till hans söta kusin med, den är så lätt att göra om)
Denna sång nynnar eller sjunger jag fortfarande när Ninni ska sova =) Vår grej =)
Hon har börjat lite med att hoppa med =)

Tänder
Ninni har nu fyra små tänder. Hon som de säger "hostar" fram dem. får nästan förkyldningssyptom. Men lite alvedon brukar hjälpa =)

Likhet
Många har sagt att Ninni är lik mig och ja hon va kanske mest lik mig först, men hon har mer och mer blivit lik pappa. Hon har mina ögon iaf, men resten är mer åt pappas håll tycker jag. Vi dåg foto på pappa när han va liten och det är en kopia under ögonen och neråt =)

Ja, har jag glömt något? Har jag nästan säker gjort, inte min mening då. Är det något så bara fråga!
Jag har inte lagt in bilder nu, vill ni se igen så är det bara att gå tillbaka till december 2008 och framåt =)

Det är en underbar dotter vi har, dte har varit ett fantastiskt år och ser med glädje fram emot att få se hur Ninni utvecklas och lär sig.
Att få reda på att vi skulle ha barn va helt otroligt, vilken känsla! Att få barn, få en familj med Jocke är det bästa som hänt. Att få va mamma är något jag inte kan beskriva. Underbart!!

Jag älskar min fina familj över allt annat, är så tacksam för dem och de gör mig så lycklig.

Life is great!! =)