Sjukan
Skrev lite inne på sjukan, det är bara söndagen det är skrivet om, resten får ni kanske senare under dagen eller iaf imorgon. Vill försöka hinna med att fixa lite nya foton till er med, så det får bli lite blandad kompott tills vi är ikapp =)
Trodde jag skulle kunna blogga lite nu, men får inte igång internet. Mög.
Men, jag har ju fått vänja mig vid att blogga på detta viset sen vi inte hade intenet, så ni får helt enkelt läsa en bunke inlägg senare ist.
Som en del av er redan vet så ligger jag inne på sjukan. Och av en anlednig som va litta mer allvarlig än jag själv insåg... Jag har både lunginflamation och lunginfektion. Jahapp. Och det kom ifrån?
Vi har ju varit lite förkylda allihopa ett litet tag. Sen har jag bara haft lite av hostan kvar, som jag brukar i slutet av en förkyldnig.
Men sen i lördags, tidigare kväll, när jag varit nere och tagit en dusch, så kände jag att det inte va riktigt som det skulle och jag fick frossa. Sen kom febern och den låg på lite över 38.
Jocke kom hem lite tidigare och febern blev värre och jag började få ont i ryggen.
Ryggen blev värre rätt snabbt under natten och sen fick jag ha hjälp av Jocke för att resa mig upp och där satt jag och bölade som en liten unge. Fy f*n vad ont det gjorde. Och andas kunde jag dåligt, kippade efter andan vid vissa tillfällen och det va rätt räligt.
Ja, natten och morgonen fortsatte på detta viset, en bölande Anna som tryckte i sig ett par Panodil för att ta bort de värsta huggen när jag andades eller rörde mig. Jocke fixade vad han kunde för mig men det fanns ju inte mycket att göra.
Trodde först att kanske va en nerv som kommit ikläm, men det va det ju inte...
Pappa kom och hälsade på och fick träffat Lillan, hade clementiner med sig till Ninni och det blev hon lycklig över, hon tycker det är mums!!! =)
Pappa sa direkt att det säkert va lungorna och det hade Jocke redan börjat misstänka under natten med.
Vi skulle ju in till Lund med Lillan för PKU test, så vi skulle se om någon kunde kolla mig med när vi ändå va där inne.
Vi körde in och när vi kom upp dit vi skulle hade jag redan tårar som rann, så ont gjorde det.
Jocke frågade direkt om där fanns nån som kunde kolla till mig och sköterskan sa direkt att vi väntade med Lillans undersökning och istället blev det akuten...
Det blev lite frågot, lyssnande av lungorna och blodprov togs. Ninni hon försökte tappert att samtidigt underhålla sig själv och samtidigt inte inte röra det som hon inte fick röra. Men. Hur lätt är det när man inte får röra något alls i stort sett...
Jag skulle upp och röntga lungorna med och vi fick sitta i väntrummet och vänta in den tiden...
Ninni blev trött, det va dags för mat och vi hade inte kommit längre. Jocke fick köra hem. Min rädderska i nöden va Åsa!
Jag tänkte direkt på henne, att hon kanske ville komma och hålla mig sällskap och hjälpa mig med Lillan med.
Hon kom. Helt underbara du Åsa!!!
Baguette och apelsin Mer hade hon med sig och mat i magen behövdes =)
Väntandet fortsatte, men till slut va det dags, vi kom till en sal på avd. 49 och sen väntade vi bara på transport som skulle ta mig till röntgen. Jag satt i rullstol och det va bara full service som gällde, det kom en man som körde mig och sen när jag va klar där så kom det en annan och hämtade mig med.
Sköterskan på röntgen kom to.m ut och körde in mig i rummet, jag va själv på väg och köra in, men hon stoppade mig och sa att det fixade hon. Jaha....vad snällt =)
Tillbaka igen och sen kom läkaren. De ville lägga in mig. Det va fan inte så bra med mig. Både lunginflamation och lunginfektion...
Sänkan låg på 150, syresättningen på 94. En puls lika hög som taket.
En som som flög i taket va jag!
Direkt blev jag den lilla, lilla Anna. Va f*n, stäng inte in mig här! Och utan Jocke!!
"Vem hjälper dig med din dotter?"
"Vadå?"
"Ja, hon får inte stanna här, detta är en sal och vi har inget rum ledigt som du kan ha själv"
"Är ni dumma eller??!! Hon blir 3 dygn om 25 minuter! Tror ni jag lämnar henne, jag ammar henne!! Ska någon köra från Hörby och hit var 3:e timme för att hon ska få mat!!??? Glöm det!!"
Jag bad alla att fara åt helvete.
De gick.
Jag och Åsa snackade och som jag sa till Åsa, så fine att jag behövde behandling, men inte kunde jag lämna Lillan. Kunde få antibiotika innan vi körde och jag kunde komma tillbaka på morgonen igen. Men hem-det skulle jag!!
Behövde Jocke.
Åsa gick och pratade med dem om det förslaget, hon kom tillbaka. Tittade skarpt på mig och sa "nu lyssnar du på mig". Allvar! =)
De hade fixat ett rum till mig så att jag kunde ha Lillan hos mig, men jag behövde bli inlagd och få vård. Det va riskt för min egen skull om jag åkte hem.
Nu blev jag ännu mindre, tårarna rann. Jag hade inte fått pratat med Jocke sen han körde och han visste ingenting.
Ja, då gör vi så då. Jag va besegrad. Visste att de bara gjorde det för mitt bästa, att det va rätt allvarligt. Men jag har aldrig direkt varit inlagd, jag hade inte Jocke hos mig, jag skulle va i en massa okända människors händer 24/7. Inte min melodi.
Vi kom till rummet, Åsa pratade med Jocke, jag pratade med Jocke. Jocke skulle komma, han skulle sova hos mig, han gjorde mig stark igen.
Åsa stannade tills Jocke kom, hon är en stöttepelare de lux!!! Utan att säga orden, så viste vi båda varför jag blev ledsen, vi behöver inte alltid säga vad vi menar eller tänker, vi vet ändå. Det är så skönt! Tack Åsa!!!
Jocke fixedonade. Underbara folket runt oss ställde upp på nolltid och ni vet att vi är så oerhört tacksamma!!!! Ni är toppen!!!
Sen kom Jocke, Åsa fick äntligen åka hem =)
Det första Jocke sa till mig när Åsa hade stängt dörren va:
"Vill du att jag ska stå här med två töser helt själv?!"
"Nä..."
"Se då fan till att sluta va så envis, lägg ner det!"
Det va rätt mycket allvar där ska jag lägga till, Jocke va inte glad på mig. Jag vet att jag är envis, ibland lite väl mycket för mitt eget bästa...
Men han fick sen reda på hela sanningen om varför jag satte mig på tvären om att stanna. Det va inte för att neka vården, det va för Lillan.
Och sen är jag sån, speciellt på sjukhus, jag blir världens minsta och känner mig helt övergiven precis i början som här. Bölar och vill bara försvinna. Men sen lägger det sig. Jag vet ju att de inte gör det för att de tycker det är roligt, de gör allt för min skull, för mitt bästa.
Jag blir rädd med, det är ju trots allt ett sjukhus.
Men allt la sig och Jocke fick stanna hos mig =)
Jag fick nålen i armen, pi!!! Fick antibiotikan, 3 ggr per dygn skulle jag ha den. De hade koll på syresättningen som fortfarande va lite låg och de hade koll på pulsen som låg på över 100.
Jocke sa, hade du åkt hem hade du kunnat dö, du hade kunnat sluta att andas.
Inget kul att höra. Jag hade svårt att se det, kunde ju andas bättre redan, men bara att lyssna och inse. Bara att köra på och se till att bli frisk igen!!!
Men, jag har ju fått vänja mig vid att blogga på detta viset sen vi inte hade intenet, så ni får helt enkelt läsa en bunke inlägg senare ist.
Som en del av er redan vet så ligger jag inne på sjukan. Och av en anlednig som va litta mer allvarlig än jag själv insåg... Jag har både lunginflamation och lunginfektion. Jahapp. Och det kom ifrån?
Vi har ju varit lite förkylda allihopa ett litet tag. Sen har jag bara haft lite av hostan kvar, som jag brukar i slutet av en förkyldnig.
Men sen i lördags, tidigare kväll, när jag varit nere och tagit en dusch, så kände jag att det inte va riktigt som det skulle och jag fick frossa. Sen kom febern och den låg på lite över 38.
Jocke kom hem lite tidigare och febern blev värre och jag började få ont i ryggen.
Ryggen blev värre rätt snabbt under natten och sen fick jag ha hjälp av Jocke för att resa mig upp och där satt jag och bölade som en liten unge. Fy f*n vad ont det gjorde. Och andas kunde jag dåligt, kippade efter andan vid vissa tillfällen och det va rätt räligt.
Ja, natten och morgonen fortsatte på detta viset, en bölande Anna som tryckte i sig ett par Panodil för att ta bort de värsta huggen när jag andades eller rörde mig. Jocke fixade vad han kunde för mig men det fanns ju inte mycket att göra.
Trodde först att kanske va en nerv som kommit ikläm, men det va det ju inte...
Pappa kom och hälsade på och fick träffat Lillan, hade clementiner med sig till Ninni och det blev hon lycklig över, hon tycker det är mums!!! =)
Pappa sa direkt att det säkert va lungorna och det hade Jocke redan börjat misstänka under natten med.
Vi skulle ju in till Lund med Lillan för PKU test, så vi skulle se om någon kunde kolla mig med när vi ändå va där inne.
Vi körde in och när vi kom upp dit vi skulle hade jag redan tårar som rann, så ont gjorde det.
Jocke frågade direkt om där fanns nån som kunde kolla till mig och sköterskan sa direkt att vi väntade med Lillans undersökning och istället blev det akuten...
Det blev lite frågot, lyssnande av lungorna och blodprov togs. Ninni hon försökte tappert att samtidigt underhålla sig själv och samtidigt inte inte röra det som hon inte fick röra. Men. Hur lätt är det när man inte får röra något alls i stort sett...
Jag skulle upp och röntga lungorna med och vi fick sitta i väntrummet och vänta in den tiden...
Ninni blev trött, det va dags för mat och vi hade inte kommit längre. Jocke fick köra hem. Min rädderska i nöden va Åsa!
Jag tänkte direkt på henne, att hon kanske ville komma och hålla mig sällskap och hjälpa mig med Lillan med.
Hon kom. Helt underbara du Åsa!!!
Baguette och apelsin Mer hade hon med sig och mat i magen behövdes =)
Väntandet fortsatte, men till slut va det dags, vi kom till en sal på avd. 49 och sen väntade vi bara på transport som skulle ta mig till röntgen. Jag satt i rullstol och det va bara full service som gällde, det kom en man som körde mig och sen när jag va klar där så kom det en annan och hämtade mig med.
Sköterskan på röntgen kom to.m ut och körde in mig i rummet, jag va själv på väg och köra in, men hon stoppade mig och sa att det fixade hon. Jaha....vad snällt =)
Tillbaka igen och sen kom läkaren. De ville lägga in mig. Det va fan inte så bra med mig. Både lunginflamation och lunginfektion...
Sänkan låg på 150, syresättningen på 94. En puls lika hög som taket.
En som som flög i taket va jag!
Direkt blev jag den lilla, lilla Anna. Va f*n, stäng inte in mig här! Och utan Jocke!!
"Vem hjälper dig med din dotter?"
"Vadå?"
"Ja, hon får inte stanna här, detta är en sal och vi har inget rum ledigt som du kan ha själv"
"Är ni dumma eller??!! Hon blir 3 dygn om 25 minuter! Tror ni jag lämnar henne, jag ammar henne!! Ska någon köra från Hörby och hit var 3:e timme för att hon ska få mat!!??? Glöm det!!"
Jag bad alla att fara åt helvete.
De gick.
Jag och Åsa snackade och som jag sa till Åsa, så fine att jag behövde behandling, men inte kunde jag lämna Lillan. Kunde få antibiotika innan vi körde och jag kunde komma tillbaka på morgonen igen. Men hem-det skulle jag!!
Behövde Jocke.
Åsa gick och pratade med dem om det förslaget, hon kom tillbaka. Tittade skarpt på mig och sa "nu lyssnar du på mig". Allvar! =)
De hade fixat ett rum till mig så att jag kunde ha Lillan hos mig, men jag behövde bli inlagd och få vård. Det va riskt för min egen skull om jag åkte hem.
Nu blev jag ännu mindre, tårarna rann. Jag hade inte fått pratat med Jocke sen han körde och han visste ingenting.
Ja, då gör vi så då. Jag va besegrad. Visste att de bara gjorde det för mitt bästa, att det va rätt allvarligt. Men jag har aldrig direkt varit inlagd, jag hade inte Jocke hos mig, jag skulle va i en massa okända människors händer 24/7. Inte min melodi.
Vi kom till rummet, Åsa pratade med Jocke, jag pratade med Jocke. Jocke skulle komma, han skulle sova hos mig, han gjorde mig stark igen.
Åsa stannade tills Jocke kom, hon är en stöttepelare de lux!!! Utan att säga orden, så viste vi båda varför jag blev ledsen, vi behöver inte alltid säga vad vi menar eller tänker, vi vet ändå. Det är så skönt! Tack Åsa!!!
Jocke fixedonade. Underbara folket runt oss ställde upp på nolltid och ni vet att vi är så oerhört tacksamma!!!! Ni är toppen!!!
Sen kom Jocke, Åsa fick äntligen åka hem =)
Det första Jocke sa till mig när Åsa hade stängt dörren va:
"Vill du att jag ska stå här med två töser helt själv?!"
"Nä..."
"Se då fan till att sluta va så envis, lägg ner det!"
Det va rätt mycket allvar där ska jag lägga till, Jocke va inte glad på mig. Jag vet att jag är envis, ibland lite väl mycket för mitt eget bästa...
Men han fick sen reda på hela sanningen om varför jag satte mig på tvären om att stanna. Det va inte för att neka vården, det va för Lillan.
Och sen är jag sån, speciellt på sjukhus, jag blir världens minsta och känner mig helt övergiven precis i början som här. Bölar och vill bara försvinna. Men sen lägger det sig. Jag vet ju att de inte gör det för att de tycker det är roligt, de gör allt för min skull, för mitt bästa.
Jag blir rädd med, det är ju trots allt ett sjukhus.
Men allt la sig och Jocke fick stanna hos mig =)
Jag fick nålen i armen, pi!!! Fick antibiotikan, 3 ggr per dygn skulle jag ha den. De hade koll på syresättningen som fortfarande va lite låg och de hade koll på pulsen som låg på över 100.
Jocke sa, hade du åkt hem hade du kunnat dö, du hade kunnat sluta att andas.
Inget kul att höra. Jag hade svårt att se det, kunde ju andas bättre redan, men bara att lyssna och inse. Bara att köra på och se till att bli frisk igen!!!
Kommentarer
Trackback
