Idag har ett beslut fattats.

När vi fick reda på att vi skulle ha barn började ju tankarna kring faddrar komma. Vi diskuterade det lite redan tidigt och vad vi båda vill är att någon vi litar på och som vi känner oss trygga med ska va fadder till vårt barn.
Funderingar kring någon i familjen fanns, men sen har de flesta redan barn och jag själv har känt lite att jag vill inte att det ska kännas som en belastning att om det skulle hända mig och Jocke något ( bank bank i allt, tvi tvi och utrop av all skrock som finns att det inte ska ske) så "får man en unge till på halsen".
En som stod oss väldigt nära, en som vi kände oss så trygga med och som vi kände att vi skulle kunna lägga Ninnis liv i händerna på innan, det va Mange.
Vi frågade honom om han ville bli fadder och han tackade ja.
Vi blev glada för detta och sen har vi inte tänkt så mycket mer på det.
Förrän för ett litet tag sedan.
För Mange började försvinna...träffas nästan aldrig längre och det är ingen kanonkontakt kvar.
Varför det egentligen har blivit såhär, det vet vi inte. Och vi förstår det inte riktigt heller.
Ledsna för det är vi, för vi tycker båda så bra om Mange.
Allt detta har resulterat i att vi ifrågasatt fadderskapet.
Vi vill att Ninni ska ha sin fadder i närheten, det ska vara någon som finns i hennes liv och som hon kommer att lära känna. Någon hon själv ska komma att tycka om, trivas med och lita på.
Som det  har blivit nu med Mange, så har vi ju fått andra tankar och tvivlat på att han verkligen kommer finnas kvar i våra liv som vi hoppats och önskat att han skulle göra.
Det verkar ju inte så iaf.

Så tankarna kring faddrar föll några som vi har tänkt på innan. Några som vi vet att vi kan lita på och räkna med. Fantastiska människor som vi vet kommer göra allt för Ninnis bästa, som kommer ta sina roller på det allvar vi önskar och som alltid kommer finnas i Ninnis liv. Som Ninni kommer älska och känna sig trygg med.
Jocke pratade med dem ikväll och frågade dem ifall de skulle vilja bli faddrar till Ninni och det ville de.
Det känns bra. Jag är glad och det vet jag att Jocke med är.
Förstår bara inte riktigt varför vi inte stannade vid den tanken från början.

Vi är jätteglada att de tackade ja, känns så bra. De är allt vi önskar faddrar ska vara.

Tack Conny och Sara, faddrarna till vår dotter!