När jag stod och skulle byta på Ninni innan maten så kom läkaren in. Han ville ha vikt och skulle göra en sista koll på snäckan.
Men det va inget kul tyckte Ninni, hon va hungrig och doktorn grod lite där och lite här och lyssnade och lös med lampa. Men hon bet ihop.
Läkaren har nu gett henne OK, allt ser hur bra ut som helst, hon är jättefin och nu väger hon 2210gr.
Kanoooon!

Sen fick hon mat, blev nöjd och nu sussar hon gott.

Jag har ett mission!
Eftersom allt är så bra och läkaren har varit och kollat till Ninni en sista gång innan hemgång, så borde det ju egentligen inte vara något som direkt håller oss kvar här.
Vi vill liksom hem. Jag vet att det inte bara är jag som vill hem. Ninni vill nog med hem, få komma hem och va med både mamma och pappa. Få träffa hundarna som hon bara har hört i magen tidigre.
Så mitt mission är att fråga sköterskorna vad de säger. Om det är något som är kvar att göra här, om vi har mer att göra för att få bli klara för hemgång. Om man kanske kan få lov att åka hem idag eller kanske som imorgon.
Jag har inte haft mer kontakt med sköterskorna mer än när jag fått mediciner och mat till Ninni. Annars har vi skött oss själva jag och Ninni. Sköterskorna tycker det är jättebra och tycker att vi gör det bra.
Men det är ju det som är meningen med detta tycker jag. Att bli självständig. Det är ju mitt barn och jag ska ju ta hand om henne, inte sitta som en golle och be dem göra allt och hämta allt. Man förbereder ju tex inför maten att jag har allt jag behöver inom räckhåll.
Fast...här är ju vissa som nog inte riktigt har förstått det...sitter i stolen och kan inte ens fluffa till kudden under armen så att den blir lite högre, utan ber om en kudde till.
Hallå ja...suck.
Inte så snällt kanske, men här är en mamma som nog kommer få problem sen, hon kommer nog inte klara sig en dag själv, hjälp dyget runt, annars kommer hon nog behöva den vita tröjan som kramar om en ...tråkigt, men så är det väl ibland.

Så mång personligheter man stöter på här. Vissa fastnar man för direkt, nån behöver man träffa lite innan man får kläm på om man tycker om dem eller inte. Men de flesta bland personalen tycker jag om. Tom de två praktikanterna ger ett bra intryck och är väldigt trevliga, visar att de är intresserade av det de gör och har hel rätt sätt för jobbet, de skulle passa bra här båda två.
Vissa här går med ett leende på läpparna konstant. Vet inte hur de orkar, men kul att de gör det. Ett leende värmer alltid.

Nä, nu ska jag ta tag i mitt mission och Ninni ska snart ha mat igen :)