Jag är lite trött på detta redan, dagarna flyter på och jag har egentligen inte så mycket dötid med tanke på att Ninni äter ver tredje timme och det är ju lite att göra både innan och efter maten.
Men dagarna blir ändå långa på nån vänster. Fast mest ensamma och långtråkiga. Visst är här ju personal och de andra som har sina barn här. Men jag känner liksom inte för att va social med dem.
Kortfattat: Jag vill hem nu.

Jocke kom ju hit igår. Så glad jag blev, så skönt det va att ha honom här, ha honom nära.
Vi tittade på filmer och mös med Ninni och käkade lite. Han va här många timmar och det va supernajs!
Men jag vet inte vad det är med mig, men jag klarade inte av att han åkte, denna gången heller... Det gick att bita ihop när vi sa hejdå. Men så fort han hade gått utanför dörrarna så började tårarna brinna....och rinna.
Han ringde mig efter en liten stund, men jag kunde inte säga så mycket. Förstår ju liksom inte riktigt varför jag reagerar så starkt. Jag vet ju att det inte är nåt direkt långvarit hejdå. Han försvinner ju inte direkt.
Men men , va tusan, det är bara att bita ihop. Dagarna går ju iaf och till slut kommer vi få åka hem.

Ninni mår bara bra. Lite gurgel i näsan till och från bara men annars kämpar hon på med allt hon ska. Men hon tog en paus från amningsträningen nu detta målet, så just nu ligger hon här och sover hos mig. När hon är färdig ska jag gå och pumpa och sen har jag tom lite att göra idag!
När  jag har pumpat så ska jag ha ett möte med hemsjukvården, info om hur det funkar och så.
Sen vid 2-tiden ( vilket jag fick reda på nu när jag va och bad om mat till Ninni) ska jag iväg med Ninni på röntgen. En röntgen de gör för att kolla om det finns några "gropar", som hon kallade det, i skelettet. Just för att hon är för tidigt född. Är allt ok, så slipper Ninni två mediciner till, annars förtsätter man lite till.

Nu ska jag packa ner lilla knytet i sängen igen så jag kan äta en macka innan mötet.

Först ska jag ringa Jocke :-)