Häftigt men ensamt
Innan vi åkte hit och när vi har pratat om att jag kommer få bo här och att Jocke inte kommer kunna sova hos mig och Ninni, så har allt känts lite konstigt men ändå lugnt. Man vet att man inte kommer va hemma på ca en vecka men när man sen kommer hem så har man snuttan med sig hem, så det är lugnt.
MEN...verkligheten visade sig helt annan.
Vi kom hit, fixade till rummet och mös lite med Ninni. Sen skulle Jocke köra hem och jag kände att detta skulle jag fixa utan större problem, det här med att säga hejdå till honom och sen ine träffa honom så mycket som önskat under den närmsta veckan.
Det gick bra tills Jocke sa "Se, det här är inte så farligt"
JO, kände jag och sen bölade jag loss som en stucken gris. Tårarna sprutade och allt kändes faktiskt väldigt obra. Hatar att behöva säga hejdå till honom. Vill inte behöva göra det. Känns ju så lonley utan honom och nu ska jag va här i ca en vecka, det handlar inte om en natt, utan EN VECKA!
Som Jocke sa, så har jag vår dotter vid min sida här. Ja, självklart och det betyder jättemycket för mig, jag vet att jag är här för att vi ska få komma hem, men Jocke är ju inte här. Tycker inte om att va ifrån honom såhär, så enkelt är det.
Mitt i mitt bölande så fick Jocke mig att skratta, som han alltid kan och sen va han på väg att gå, men han fick komma och sätta sig hos mig några gånger innan jag hade samlat mig tillräckligt.
Sicken en liten unge man kan va ibland, gråter värre än barnen som finns här för tusan.
Men det är jobbigt, jag saknar honom redan och jag har bara varit själv i ett par timmar och under de timmarna har jag varit fullt sysselsatt med att mata Ninni och nu sitter jag här på rummet. Jag har redan pratat med Jocke en gång och jag ska nog följa hans råd att försöka sova lite. Jag kommerändå bli väckt om knappt en timma, för då ska Ninni ha mat igen.
Nåja, det är bara att bita ihop. Vi är på väg hem iaf.
Men jag saknar dig så det gör ont Hjärtat, trivs ju bättre där, hos dig...men det har du nog förstått efter ikväll. :-)
Älskar Dig!
Hej hej. En vän till Sarasnaran från Fl här :) Har följt och läst din blogg lite sen ni fick fina Ninni. Håll ut, kämpa, och MÅ BRA! Försök. Vår Leo låg inne på neo när han föddes med. Och jag låg på 44.an. Utan vår fina make/pappa. Jobbigt som bara den Och tårarna rann av ensamhet. För hur lycklig man än var över att fått barn. Så kändes det inte som ens eget. Det kändes som om vi lånade han från avdelningen. Och min man var jag ju van vi att se VAR DAG. Men sen fick vi ett samvårdsrum, där även Jonas (maken) kunde sova. Och allt kändes bättre. Kan inte J stanna hos er? annars är det inte lång tid kvar. Luta dig tillbaka i de sköna "amningsfötöljerna", upp med fötterna, lukta åch mys med din dotter. Och kom ihåg den stunden. För som alla säger, det går SÅ fort. Jag hejjar på er. KRAM
Chill babe! Saknar dig med som tusan men d e bara att bita ihop! Hade inte Atlas varit den blåsta hunn som han e så hade saken varit biff..
Men vi fixar detta babe!
Älskar dig
Japp min Dude, klart vi fixar detta, vi klarar allt för vi är ju en ovanlig pärla :)
Atlas är en dumhunn, då enkelt är det, han har bara inte fattat det än och kommer nog aldrig göra det heller...
Vi saknar Dig och Älskar Dig över allt annat vår underbare man och pappa!!
