Nu sitter jag och skriver på min nya laptop!! Som jag berättade så krasade ju min gamla och Jocke köpte en till mig igår!! =) Min snälla man!
Så nu kan det bli lite mer ordning med bloggandet med och det tackar jag själv inte nej till!

Ja, som ni flesta vet, så fick stackars Tisha resa upp till änglarna för en vecka sen idag. Hon hade fått livmodersinflamation och va illa däran.
Snälla Åsa följde med mig till veterinären och jag hade fått en tid 10.15. Jocke va hemma med Ninni och Atlas, han klarade inte av att följa med.
Vi kom fram och Tisha va jätteduktig, gick upp och la sig på britsen och hon fick lite dropp. Veterinären sa att det fanns alterntiven att operera för närmare 20.000 kr, ge henne anibiotika eller att låta henne få somna in.
Fy fan vad dåligt jag mådde, se Tisha må som hon gjorde, se henne va så tapper trots allt.

Att ge henne antibiotika va helt uteslutet, för inflamationen skulle bara komma tillbaka sen igen nästa gång hon löpte och aldrig att jag skulle vilja att hon skulle behöva gå igenom detta en gång till!
Att operera för närmare 20.000...hade jag haft pengarna i fickan så hade det inte varit några problem. Att låna pengarna hade kanske gått, men sen va hon över 10 år med, så hon hade fått leva sitt liv. Hon va så mager nu med, så det hade varit en kämpig tid för henne att återhämta sig med.

Så beslutet blev att änglarna skulle få ta hand om henne...
Jag kunde inte få fram det bara, kunde inte säga till veterinären när hon kom in. Så Åsa fick ta över där.
Det hela gick väldigt snabbt och stilla till. Jag tror faktiskt på något sätt att Tisha va beredd på det hela, att hon själv ville få somna. Jag fick en kram och en puss av henne, hade jag inte fått på nån gadar och det kändes skönt ska ni veta. Va som om hon sa hejdå.
När det va dags så att jag på en stol vid britsen där snuttan min låg. Jag höll om hennes huvud, va hade våra huvudet intill varandra och jag kunde höra och känna hennes andetag. Hon va lugn och bara tog emot det som komma skulle.
När hon hade fått sprutan tog det inte många sekunder förrän hennes kropp börjdade slappna av. Jag kände hur hon blev tyngre och tyngre, hennes huvud sjönk längre ner och jag bara satt där och höll om henne och tårarna de sprutade. Jag grät som en liten unge och jag önskade bara att det hemska mardrömmen skulle ta slut, att jag skulle vakna och se sen vanliga glada och pigga Tisha titta upp mot mig när jag släpptee taget om henne. Det gjorde så ont så ont.
Strax efter att hon hade fått båda sprutorna slutade hon andas. Hon va helt tyst, rörde sig inte och jag kände inte hennes andetag längre. Änglarna hade hämtat henne.
Jag ville inte släppa taget, satt och grät med henne i mina armar, ville inte att det skulle va sant.
Men jag samlade mig till slut, släppte taget och där låg hon min älskade Tisha, stilla och fridfull.

Det va det värsta jag någonsin gjort och varit med om i hela mitt liv. Det  är lite jobbigt att prata om och skriva om, men vi kan inte göra annat än att gå vidare. Hon är kvar med oss, det vet vi och vi låter minnena av henne leva kvar. Jag är glad över den tiden jag fick med henne och för att jag fick vara en del av hennes liv. Underbara hund!!

När jag kom hem mötte Atlas mig på vägen. Han va hur glad som helst över att vi kom tillbaka. När jag gick ur bilen letade han och sprang runt för att se vart Tisha skulle komma ifrån. Men det kom ju ingen. Han fick lukta på hennes halsband. Han verkade lite förvirrad och han va med och kollade bagaget när jag tog ut lakanet, nej ingen Tisha  där heller...
Jocke berättade att ca 20 minuter efter att vi hade pratat i telefon, så hade Atlas tyst och lugnt kommit in och lagt sig vid Jockes fötter och bara legat där. Det va ugnefär då som Tisha flög iväg...

Han letade lite nån dagar efter att hon försvunnit med, kollade hennes plats när han kom in i huset och verkat lite ledsen vissa kvällar. Nu sover han på hennes madrass om nätterna och han tar bätttre hand om den än vad han gjorde med sin egen. Visst saknar han henne, vi han som med oss går vidare.
Tisha vet hur älskad och saknad hon är.

Jag saknar henne jättemycket, tänker på henne varje dag. Önskar ingen den smärta jag kände då för en vecka sedan...
Tack snälla Åsa för att du följde med mig!

Vila i frid Älskade Fina Tisha!!!