Tänkte att ist för att skriva en hel bok om förlossningen, så lägger jag ut bilderna och berättar till dem ist.
För jag har lite tid och lite ork på kvällarna när vi kommer hem. Men samtidigt lite smått med dåligt samvete för att jag varit så dålig på att blogga. Fast jag tror ju visserligen att ni har lite överseende med det :)



Ninni kommer till världen:





En vinterblek Anna blir inskriven.
Jag va på väg till jobb, men något sa mig att jag nog skulle ta kontakt och fråga vad de sa om mina sammandragningar.
"Kom in"
Jahapp, inget jobb mer och här skulle jag stanna tills jag skulle föda. De kollade läget och det visade sig att jag redan va öppen 3 cm...Men bromsa det hela så länge det gick va deras mål.
En smått stirrig (till en början) och nervös blivande pappa Jocke kom in och bodde hos mig :)






Knarkhörnan.
Den kom till sin rätt sen :)






Roa sig, ja det kan vi gära var vi än är och i vilken situation som hels...
Man måste ha kul på något sätt i denna situation med tanke på att jag inte fick lämna sängen mer än för att gå på toa...och det va smått plågosamt för mig ska jag säga!






Litta snuttigt...






...och litta pluttigt blev det ju med :)






"Dumbomen"
Som slog följe med mig från det att jag blev inlagd, han gav mig dropp med den bromsande medicinen.
Jag är nålrädd. Vilket inte har varit till någon fördel, jag tappade räkningen på hur många gånger de stack mig...Fy, blä!






Detta är Buddha. Han fick jag av Jocke när vi började träffas på allvar, han har jag alltid haft med mig och han va med och övervakade mig under hela denna tiden med.
Vi lirade lite poker med som ni märker :)






Maten...oftast va den helt ok. Men detta va den torraste och tradigaste rätt jag någonsin har skådat.






Om inget annat så hade vi godis så att det räckte och blev över :)






En sak, helt underbar personal!!
Jag är i vanliga fall helt usel på att komma ihåg namn och jag har inte varit bättre på det nu heller.
Jag vill gräva ner mig lite för att jag inte kan komma ihåg namnen på dessa underbara människor som pysslade om mig dessa dagar, Jocke har bättre koll.
Men tack till er alla. Lite favoriter träffar man alltid och här är två av dem. Sen har kameran inte varit det först jag tänkt på i alla situationer, så alla har inte kommit med på bild heller...
Men men.






Mange, som ska bli fadder till Ninni, och Johanna va inne och hälsade på :)
Tack för titten och tidningarna!!







Om ni ser, så lite till höger av mitten av bilden så sitter det en nål i mitt huvud!
Jag blev övertalad att prova detta. Skulle hjälpa kroppn att skappna av lite och det får jag väl säga funkade, jag blev iaf lite småslumrig/dassig i huvudet.






CTG`n som höll koll på sammandragningarna och Ninnis hjärtslag.






Tur att vi fick ha telefonerna på, höll folket utanför vårt lilla rum uppdaterade så gott vi kunde.






Frukosten va alltid lika god :)






Jocke som hade mer dötid än vad jag hade med tanke på att jag iaf har lite värkar, roade sig med poker och flipper. Jag spelade med lite flipper och en omgång fick jag massa poäng mer än vad Jocke fick...moahahahahaa :)






Efter hand märkte vi att folk till höger och vänster nog inte trodde att jag va riktigt normal. För trots de värkar jag kunde få till ibland och trots att jag smygöppnade mig, så tyckte jag inte att jag hade ont. Jag kände ju av sammandragningarna, men jag har nog en hög smärtgräns...
Vi satt och skämtade om detta och när jag fick en sammandragning skulle jag här låtsas att jag hade ont och blev lite galen.
Men det gick inte så bra.






Började garva ist. Än så länge iaf...hehe.






Dagarna knallade på och jag och Jocke sa till dem efter några dagar att det inte verkade gå att hejda det hela längre. De envisades lite till men sen kom det underbara ögonblick då de sa att de gav upp!!
Jag skulle slippa "Dombomen" och nu va det bara att vänta ut lillsnäckan i magen :)
Nu va det dags, glädje, spänning och lite nervositet fyllde kroppen.






Sista magbilden.






Vid 8-tiden på kvällen den 8:e satte det igång ordentligt, då öppnades knarkhörnan och "Dr. Suggles" åkte fram.
Han blev min vän.
Jocke skulle höja den trvliga sniffningen till mig lite senare, men det visade sig att han skuvade på fel håll och sänkte den ist, man skulle visst skruva på andra hållet än vad man brukar göra när man ska öka något...detta rättade sköterskan till sen, tack och lov :)






Han blev en bra vän :)



Sen va inte kameran med mer. Nu rullade allting på. Jag hade värkar och de blev mer och mer intensiva. Jag hade ONT.
Och jag hade ont i många timmar. Utan att det hände något tyckte jag.
Jag kommer bara ihåg att jag hade ont, jag hånglade med Dr. Snuggles. Blev ställd på knä mot en stor typ "puffkudde", hade mer ont, gal som en stucken gris. Blev trött på allt för att det inte hände något, ville då inte mer, men fick tillbaka glöden (tack Jocke). Hade mer ont, fick nålar i huvudet igen.
Blev vänd på rygg, mer ont, mer hångel...timmarna gick.
Trött på allt, mer styrka från Jocke och pepp ifrån världens bästa barnmorska, Kerstin som jobbade den natten. Hon skulle gå av sitt pass kl 07.00 och hon ville få ut Ninni innan hon slutade. Hon fixade till lite så att det hela skulle gå lite fortare. Hon va helt klart bäst, hon hade rätta sättet att ta mig på, kunde säga till mig på rätt sätt och jag ville med att hon slulle få Ninni att komma ut innan hon slutade.
Men så blev inte fallet, lite ledsen blev jag, för kemin va kanon och jag trivdes så jävla bra med henne.
Men Marie kom in och hon va toppen hon med och nu tog det inte så lång tid innan det hela närmade sig sitt slut.
De va lite oroliga att det faltiskt tog sån tid och jag har i efterhand fått reda på att de började överväga kejsarsnitt. Ska säga att jag märkte av en liten oro i luften och det fick mig att kämpa på lite extra.
Sen sa det smack och vattnet gick.
Shit vilken chock, jag träffade väggen på andra sidan!
Tjo!
"Kom igen, huvudet syns"
Känslan av att behöva skita, som skulle va lilla Ninni som ville ut hade jag redan fått känna på och det va bara att krysta, nu satte även kroppen igång riktigt ordentligt att själv vilja krysta och det va bara att hänga på.
Då, klockan 08.32 den 9:e december kom hon.
Hon bara liksom gled ut. Tjoff.
Läkarna tog hand om henne och kollade hur hon mådde. Jocke hade koll på dem.
Sen fick hon, innan hon skickades till Neonatal, komma och ligga hos mig en luten stund.






Happy med trött och slut nybliven mamma :)



Ninni åkte iväg, de fixade med mig och upptäckte att hela moderkakan inte kommit med ut. En läkare kom in och gjorde ett försök. Hon gav mig den hemskaste upplevelsen någonsin när hon kände om hon kunde få tag i det som va kvar av moderkakan, detta önskar jag ingen!!
Hon klarade inte det, så jag fick tre skönhets stygn och sen skickades jag upp för att sövas och skrapas.
Jag vaknar och där kom Jocke, han hade varit och tittat på Ninni, allt va jättebra med henne.
Vi åkte till 44:an och fick vår "förlossningsbricka" med mackor och sånt.






Snälla, rara sköterskan, Mariell, som va med när Ninni föddes kom upp och hälsade på på 44:an :)
Det blev jag jätteglad för!





Förlossningsbrickan.



Sen åkte vi ner till Ninni.
Det första hon gjorde va att räcka finger till oss.
Hmm, kan det va vår unge eller vad :)
Där va hon vårt lilla barn!
Vi hade blivit föräldrar!!
Underbart, enormt!






Lite nyare bild, med här är lillanäckan :)



Vi klarade det!

Vi har en familj och jag älskar det!