Jaha, då har man fått känna på det med. Att man inte är annat än svag för sitt barn. Att man får känslan av att inte räcka till och inte finnas där tillräckligt för henne.
Enligt vad planerna va för helgen så skulle jag ner och hjälpa till på pizzerian idag och imorgon. Vi vaknade och sen kom vi på att den mest logiska löösningen för dagen va att Jocke åkte in till snäckan och sen att jag åker in imorgon innan jobb.
Helt ok, försökte envisa och starka Anna intala sig själv att det va.
Men. Sen, när Jocke va på väg att köra, kom tårarna och ångesten över allt. Att jag inte skulle komma in till Ninni och att allt bara klöddade till sig.
Jocke fösökte få in i min lilla hjärna att detta funkade ju inte. Så enkelt va det.
Men envisa Anna i stort sett sjasade ut och Jocke och sa att det att va ingen fara, jag kunde gå här hemma och pula med sånt jag inte hunnit med och kanske sova en stund, för jag är trött som attan.
Jocke gick och inte blev det bättre.
Ångest i kroppen och jag gick ut med hundarna. Då ringer telefonen. Svärmors nummer och jag tänkte direkt "jäkla Jocke"
Japp, fem minuter senare va det bestämt, jag ska inte jobba hela dagen, sen ska Jocke hämta mig så att vi åker in till Ninni tillsammans ikväll.
Svärmor Berit är bra på det där. Tack får jag ju säga för det.
Jag ringde Jocke och påpekade att han skickat sin mamma på mig.
"Ja, då kommer du inte undan. Ni kvinnor förstår varandra på ett annat sätt"
Sa till Jocke att jag inte kunde låta bli att jobba helt men skulle ringa chefen och be att få sluta tidigare.
Inget roligt samtal det. Ännu mer ångest. Men som jag sa till chefen så hade jag ångest till höger och väntser nu, för att det blev som det blev och jag trodde inte jag själv skulle reagera på det viset, då hade jag ju inte bokat in en hel arbetsdag heller.
Nja, han blev ju inte så glad. Men det löser sig på nån vänster och Jocke ska hämta mig kl !8.
Då ska vi in till Ninni!
Allt känns lättare och bättre nu får jag ju säga.
Tack för tillrättavisande av mitt eget huvud  och all hjälp!!
Jag är en envis prick, men det är en sak jag (emellanåt iaf) försöker bli av med litegrann på vissa områden.
Ja, att ha blivit mamma och få känna dessa känslor är emormt. Att den lilla snuttan som ligger där och inte vet så mycket om vad som händer i världen kan få en så stark, men så svag när det gäller henne.
Känslan av att blivit mamma kan jag inte riktigt beskriva. Nya och starkare känslor väcks för var dag som går.

Nu önskar jag bara att tiden ska gå i fooooort!