Känner mig lite sådär empty...Vet inte om det är för att jag inte riktigt har vaknat till eller om det har legat och småpyst ett tag och bubblar upp till ytan nu. Drygt att va såhär, då börjar en massa funderingar komma med. Saker man bara haft en snabb tanke på innan eller något som man snackat om nyligen, ja allt mellan himmel och jord typ.
Som med Atlas tex. Han har varit så duktig och så snäll dessa två dagar från att jag lämnat dem när jag åkt till jobb och fram till att Jocke kommit. Visserligen köpte jag i torsdags nya leksaker och var och en fick en ny tuggring. Sen stoppade jag massa godis i hans boll med. Men igår tror jag inte att där va kvar så mycket av ringarna, men han hade inte gjort något ändå. Blev så glad när Jocke berättade det, han kom ändå hem senare än han brukar. Jag blev så glad och lättad att jag nästan blev nervös, som att nej, bli inte för glad, ropa inte hej förrän ni kommit över bäcken. Han kommer kanske göra något igen. Kanske inte så lätt att få honom att sluta som ni tror.
Som vi sagt om honom nu, så är det hans sista chans, Han åker i buren så fort han gjor något han inte får göra, buren får va en negativ sak då, trots att det inte va tanken från början. Men funkar det så funkar det. Men sen då, vi sa att vi har öppet i lägenheten utom in till köket och att vi då får offra lite fler saker, han får väl ta sönder tills han fattar att det blir den hemska buren om han gör det. Men hur mycket ska man acceptera nu då? Hur mycket ska man ta och orka med innan det kokar över och man säger stopp, nu får det va bra, nu är det slut på detta, det går inte att ha det såhär och du får inte va en del av familjen längre. (Va rått det lät...) Men det är ju sanningen, so what to do? Jag kan liksom va lite kass på det där med att säga att det va droppen, nu får det va. Jag kommer gärna på ursäkter till varför det hände, även om jag inte vet om det är sant. Men har bestämt mig nu att det är slut på det, ska inte komma med ursäkter för andras beteende, fel är fel och då är det hej då!

Så mycket annat man tvivlar på, tvivlar på om det är sant eller om det är snack för att det ska låta bra i andras öron. Sen tror folk att man inte ser, att man inte fattar. Ibland undrar jag om de tror att man är dum som inte förstår. Men vad som oftast brukar va rätt, är att man ser och fattar mer än de tror, även om det inte är mitt framför ögonen på en. Det blir jag så irriterad på. Varför snacka en massa över huvud taget? Varför säga en massa för att det hjälper dem själva för stunden, men de håller inte vad e sagt ändå. Kanske till en viss liten del, men inte tillräckligt. Kan man inte hålla det till 100%, ska man fan inte säga något alls. Blir bara värre då, ingen som fattat det? Den som fått de bra orden blir glad för stunden och tror kanske att allt kommer lösa sig på det viset, men ser ganska snabbt att, nope detta kommer nog inte bli som det va sagt.
Varför måla upp en bild som ser bra ut, men som bara är en blid.
Ser de kanske inte själva vad de gör och vad som händer? Faller allt tillbaka till det vanliga, eller iaf då till en viss del, bara för att brukade va så, bara för att det har funkat innan?
Innan det togs upp då vill säga, innan någon kom på att såhär vill jag inte ha det.

*(Nu slår kyrkoklockan åtta. Brukar lyssna på den om jag vaknar till och inte pallar kolla va klockan är. Bull bara är den slår en gång. "Klackan är halv" Ja, halv vaddå? Då är det bara att skita i va klockan är och somna om igen.)*
 
Faller människan så lätt in i vanor att man har så svårt för att lägga av med det trots att det sårar eller påverkar någon annan dåligt. Ja, vi är vanemänniskor, vi har våra rutiner och allt, men när det har gått för långt och det sårar och man säger att det ska bli förbättrning, varför kan man då inte stå för det? Lär man sig inte av andra misstag? Brukar man väl göra?
Har själv ibland kommit på mig själv med att börja falla tillbaka till någon dålig vana, men har av alla tidigare misstag fösökt lära mig. Om inget annat lärt mig mina egna mönster, då ser man själv vad somär på gång att hända och kan ta tag i det innan det förhoppningsvis är för sent. Om inget annat så försöker jag se de små tecken någon ger för att utan att säga det i ord, berätta att, nu vill jag att du tänker efter.
Med en sån sak jag kan bli så arg på mig själv för. Ifall jag sagt något men är på väg att misslyckas med det. Kvittar vad det är. Men vet oftast om jag kommer klara det själv eller om jag vill ha nån hjälp på traven. Brukar försöka säga allt sånt dirket, att skulle du vilja säga så eller bara visa på det där lilla viset om du för det minsa lilla tycker att det börjar gå på det hållet igen, så vet jag direkt vad det handlar om.
Det är faktiskt en ganska bra sak. Att om något är jobbigt att prata om,inte jobbigt jobbigt så att det är en avgörande sak utan en sak som kan va lite störig och som kan kännas lite jobbig, om man redan har rätt ut allt, men vet att det kan komma att hända igen. Då kan man när allt är ok och man har diskuterat och möts på vägen och förstått varandra, då är det kanon att komma på en liten sak man ska säga, som båda då vet vad det handlar om. Som en liten påminnelse om att nu tycker jag det känns lite som då igen. Den andre fattar och tänker efter. Ok, inga problem, tack för att du sa till och det ska vi fixa.
För man ska inte behöva gnata sig igenom en sak flera gånger och är det då en simpel liten sak, kan det lösas på ett simpelt sätt.
Ja, vi är bara människor och alla gör vi misstag, absolut. Jag kan nog inte ens räkna upp alla mina... Men det finns olika slags misstag med. Ibland får man tänka på vad det handlar om och inse att det inte går att göra fler misstag, för då finns ingen återvändo.
Sen finns det faktiskt saker man själv kan göra för att undvika att man gör misstag ellr iaf gör dem igen. Kommunikation. Så enkelt är det. Enkelt om man bryr sig vill säga. För om man inte riktigt bryr sig, så flyter man bara med på nåt vis, låter det va. Inte så bra det heller, sårar inte bara en själv under tiden (man kan ju bara inte må bra av det) sen sårar det andra ännu mer när allt går i kras.
Blä.

Vi vill alla va lyckliga, den saken måste ju bara va säker. Så varför egentligen inte se till att man är det hela tiden. Varför säga en massa man inte kan stå för, varför inte säga hur man vill ha det, säga hur man känner. Göra det dirkt så att man inte går och mår dåligt över små eller stora saker.
Som det jag skrev innan som jag håller med om, "Hellre höra en sanning som kan svida till, men som gör att jag förstår. Än att leva med som lögn, som gör att jag sen går. En sanning som kommer fram och som innan varit gömd, sårar mer och blir aldrig glömd"
Det är ju sant. För det underlättar ju för de inblandade om man säger som det är direkt, på alla sätt och vis. Förstår man så är allt mycket lättare, då kan man lösa problemen på ett eller annat sätt.
"Det man inte vet har man inget ont av" Fy vad jag skulle kunna spy över det!!!!
Nej, det är visserligen sant. Men tänk efter lite. När man sen vet då, har man inget ont av det då? När det kommer i efterhand, när det man inte visst sen blir fakta,då gör det ont, om inte ännu ondare än det skulle gjort från början. Dumma människa som kom på det jävla uttrycket!
Och är det något litet eller obetydligt som inte sägs, varför kan man då inte säga det? Då ska det ju inte vara några problem egentligen. Kanske inte är så litet eller obetydligt som man inbillar sig. Lågt. Det är lågare än Glocalnet minsann.

Usch, nog om detta.
Nä. Nu ska jag sätta på kaffe och gå ner och handla frukostbullar. Snart dags för Jocke att vakna tycker jag. Han har sovit jättelänge nu. Behövs, stackaren är trött i kroppen.
Vi ska kolla på "Shan Atci Blattefierad" Shan, han är bara så jäkla rolig!!! Se allt ni kan med honom. Han är en ståupp komiker som säger vad han vill, snackar en mass om alla, svenska, serb, turk eller var alla nu kommer ifrån. Där är det svenne och blatte som gäller. Han beskriver hur man som är och beter sig var man än kommer ifrån. Asrolig!!
Sen ska vi iväg och handla :)
Jag ska fösöka hitta ett par mammabyxor, för nu kan jag inte knäppa gylfen i mina byxor längre. Ganska störigt, för de kasar de ner när jag går. Inte så charmigt alltig om man visar sig ute... Kanske kan hitta en tröja med, så att jag kan visa mig i mer normal klädsel bland folk :) För de töjor jag fått måste jag va jättegravid i om jag ska ha dem på mig, så de får vänta lite till.

Så, dags att starta dagen!